När de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.
Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.
Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.
Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi – de hade gått med bara därför att det var en förutsättning för att göra karriär. Till nästa val hade de flesta gått över till något av de nya partierna. Men även om kommunistpartiet var borta fortsatte eliterna av gammal vana att göra upp utanför parlamenten när de så fann för gott.
Ett exempel är Leonid Kutjma som 1994 blev det självständiga Ukrainas andre president. Han hade under sin tid som parlamentsledamot framförallt fört de sovjetiska företagsledarnas talan. När tidigare statliga företag privatiserades under hans ämbetstid fick hans kollegor handla till vänskapspris. Så uppstod det oligarkstyre som det ukrainska samhället har brottats med sen dess. Utvecklingen i de flesta andra forna Sovjetrepubliker har varit variationer på samma tema.
Det var i första hand den misskötta ekonomin som fick Sovjet att kollapsa. När opinionsinstituten frågade invånarna vilken stat i världen de ville att deras egen skulle likna svarade de flesta, till och med borta i Centralasien, Västtyskland. De hade ju sett de välfyllda tyska butikshyllorna som fick visas upp i statlig TV när censuren lättade i slutet av 1980-talet. Men utan en konsumentmakt som kunde balansera eliterna blev det inget nytt tyskt under även om en del fick det bättre.
Hälften av invånarna i de tidigare Sovjetrepublikerna har inget minne av den tid då kommunistpartiet styrde imperiet från Kreml i Moskva (foto: Torgny Hinnemo)
De som är gamla nog att minnas Sovjetunionen ser tillståndet i dagens postsovjetiska stater som en etapp på en krokig väg bort från Sovjetsamhället. Men numera består minst hälften av invånarna av människor som var högst 16 år eller ännu inte födda när Sovjetunionen upplöstes. I Centralasien utgör de två tredjedelar eller mer. Förtrycket hade dock lättat redan innan de kommit upp i tonåren och den här åldersgruppen saknar egna erfarenheter av kommunistpartiets styre. Den postsovjetiska generationen utgör i dag också hälften eller mer av den arbetsföra befolkningen i nio av de forna Sovjetrepublikerna.
Den här generationen frågar sig inte när omställningen från Sovjetsamhället kommer att vara klar. Utgångspunkt för deras politiska tänkande är den värld de ser omkring sig i dag.
Ukraina är en av de forna Sovjetrepubliker där människornas syn på samhället har följts upp genom återkommande attitydundersökningar. Vem eller vad utgör det största hotet mot Ukraina? var en fråga som det välrenommerade Razumkovcentret hann ställa fyra gånger under en sexårsperiod innan kriget med Ryssland bröt ut 2014. Det var en öppen fråga, d.v.s. att respondenterna inte fick färdiga förslag att välja mellan utan måste tänka ut svaren själva. Som det värsta hotet utpekades statens tjänstemän. De skrämde fler ukrainare än landets interna motsättningar och terrorister från när och fjärran. Svaren speglar ett utbrett missnöje med den postsovjetiska elit som försummat reformer när de skött sina egna affärer.
Samma misstro finns i alla de nya staterna men i några är spänningen mellan elit och medborgare brutalare. Där har demonstranter och aktivister genom åren försvarat sitt eget våld mot poliser med att de ser statsmakten som en fiende.
Två höga polischefer har tagits som gisslan i Armenien för att få Jirair Sefilian (bilden) frigiven (foto: Serouj https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7933981)
Problemet har aktualiserats under den gångna veckan i Kazakstans största stad Almaty där sex personer, de flesta poliser, sköts ihjäl den 18 juli. Händelsen utlöste panik och alla tunnelbaneresenärer i Almaty visiterades och några TV-stationer ställde in sina sändningar. Samtidigt höll närmare ett trettiotal beväpnade män i Armenien en vice rikspolischef och ytterligare en polischef som gisslan under en vecka sedan de den 17 juli skjutit ihjäl en polis i den byggnad där de uppehöll sig.
I Kazakstan visade sig den 26-årige gärningsmannen vara straffad tidigare och blev enligt hustrun intresserad av islam i fängelset. Under förhöret sa han att han velat hämnas på domare och åklagare. Presidenten och säkerhetstjänsten beskriver honom som en terrorist medan polisen talar om honom som en smågangster. Det som oroar det kazakstanska samhället är att incidenten följer efter en betydligt större väpnad konfrontation förra månaden men också att rättsorganen godtyckligt framställer politisk opposition som kriminell verksamhet. Det har skapat osäkerhet både om risken för terrorism och vilka av dem som pekas ut av de styrande som verkligen är terrorister.
I Armenien har det pågående dramat fått ännu större proportioner. De som höll gisslan i huvudstaden Jerevan kräver presidentens avgång och att deras egen ledare, Jirair Sefilian, ska släppas ur häktet. Den 49-årige Sefilian är född i Libanon där han skaffade sig sin första militära erfarenhet. Efter att ha flyttat till Armenien utmärkte han sig som en av de officerare som 1992 ledde erövringen av staden Shusha under kriget med Azerbajdzjan om Höga Karabach.
Shusha, som för 24 år sen erövrades av armeniska styrkor under ledning av bl a Jirair Sefilian ligger till stor del fortfarande i ruiner (foto: Torgny Hinnemo)
Därefter har han blivit en stridbar politiker. Namnet på hans rörelse Konstitutiva parlamentet är i linje med hans idé att städa ut de nuvarande oligarkkontrollerade politikerna och börja om från början. När Sefilian greps för tio år sedan hävdade människorättsaktivister att politiska skäl låg bakom men han dömdes mot sitt nekande för illegalt vapeninnehav. 2012 klandrade Europadomstolen Armenien för att ha hållit Sefilian i förvar utan laglig grund efter att ha utsatt honom för telefonavlyssning. Nu sitter han sedan en månad åter häktad anklagad för innehav av illegala vapen.
Även om de flesta armenier förfasas över mordet på en polis delar många Sefilians misstro mot den politiska eliten. Liksom i Ukraina förknippas den med korruption och misskötsel av den ekonomiska politiken. När kriget i Höga Karabach, som gått på sparlåga i ett kvartssekel, blossade upp på nytt i april gav det upphov till ytterligare nya spänningar. Ihärdiga rykten har gjort gällande att presidenten och regeringen är beredda att tillmötesgå de internationella medlarna. Deras bud är att Armenien ska lämna tillbaka territorier som varit befolkade av azerier till Azerbajdzjan. I utbyte skulle exempelvis en fredsbevarande styrka garantera säkerheten för armenierna i Karabach. Det finns ett utbrett stöd i landet för Sefilians linje att Armenien med Karabach ska säga nej till medlarnas bud. Därför har under de senaste dagarna ett par tusen demonstranter uttryckt sitt stöd för Sefilian strax intill den byggnad där polismördarna håller sin gisslan. Flera tiotal människor har skadats i konfrontationerna.
Sent på kvällen den 23 juli släpptes de sista i gisslan i utbyte mot att journalister fick träffa de tidigare kämparna från Karabach som beväpnade fortfarande kontrollerar polisbyggnaden. Till journalisterna sa de att de nu hoppas på stöd från folkmassan intill.
Myndigheternas dilemma att är att ingen har glömt det övervåld som tidigare riktats mot demonstranter i Jerevan. Exempelvis dog tio personer i samband med protester mot valfusk 2008. Ett felsteg från myndigheternas sida nu kan få förödande konsekvenser.
Den nya värld som uppstått i det forna ryska kolonialväldet efter Sovjetunionens upplösning består till stor del av sköra stater. De överlevande eliterna försökte stöpa om det gamla samhället, fortfarande med sig själva i centrum. I Ukraina blev beväpnade nationalister tungan på vågen när president Janukovitj behandlade den fridsamma majoriteten av Sovjetunionens barnbarn just som barn. Den framtid de drömmer om hänger på om nästa arvskifte kan genomföras utan våld.
Även om vår kunskap om terrorism är begränsad tycks forskarna vara ense om några faktorer som föder terror. Upplevd eller verklig orättvisa är en sån. En miljö där det finns acceptans för våld är en annan. De aktuella händelserna i Kazakstan och Armenien är exempel på när dessa villkor är uppfyllda. Det oroande är att de inträffar i länder där det råder misstänksamhet mot de politiska eliterna och informationen till medborgarna. När både lagöverträdarna och ordningsmakten uppfattas som våldsverkare minskar medborgarnas möjligheter att välja bort våldet. Risken är uppenbar att en gnista någonstans kan tända en brand.
På kort sikt begränsar det Armeniens möjlighet att gå in i reella förhandlingar om fred i Karabach.
Uppdatering 27 juli 2016: Yerevan Gunmen Grab More Hostages at Police Station
Uppdatering 29 juli 2016: Injured In Police Clashes With Protesters In Yerevan
Uppdarering 30 juli 2016: Armenian Police Say Gunmen Surrender.
Senaste kommentarer