Kalla kriget har inte kallnat än

Många av oss har av sentimentala skäl bevarat något amatörfoto som ingen kan se vad det föreställer. Även om motivet är alltför avlägset för att kunna urskiljas påminner det om något som vi upplevde som viktigt. Länge hade jag en sån bild från torget framför järnvägsstationen i Helsingfors som jag tagit en mulen julidag 1975.

Mottagaren av modell R-399A användes av Sovjet för att fastställa frekvensen för utländska radiostationer som skulle störas. Nu har det ryska parlamentet godkänt ett system för att blockera information via Internet. (Bildkälla: http://www.radiojamming.info/)

Bara jag vet att någonstans bland de mörka överrockarna och limousinerna som skymtar långt från avspärrningen där jag stod fanns Sovjetledaren Leonid Brezjnev. När jag rest in från förorten med pendeln strax innan all tågtrafik stoppats av säkerhetsskäl hade jag sett finska soldater med automatvapen vid varenda järnvägsövergång längs spåret från den sovjetiska gränsen.

Brezjnev hade kommit till Helsingfors för att skriva på ett avtal tillsammans med bland andra presidenterna Gerald Ford från USA, Valéry Giscard d’Estaing från Frankrike och Josip Broz Tito från Jugoslavien, Storbritanniens premiärminister Harold Wilson, Västtysklands Helmut Schmidt och Östtysklands Erich Honecker och så naturligtvis vår egen Olof Palme.

Avtalet skulle bli början till slutet av det kalla kriget mellan öst och väst. Bland annat innebar det att väst slutligt accepterade Sovjetunionens gränser som flyttats västerut i samband med andra världskriget. Ett undantag var annekteringen av de baltiska staterna. I gengäld godtog Sovjetunionen bland annat krav på ökad rörelsefrihet för utländska diplomater och journalister i sitt eget land och för människor att upprätthålla kontakter över gränser. Sovjetunionen slutade också att störa utländska radiostationer som kunde höras av Sovjetmedborgarna.

Efter Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien behövde avtalet från 1975 anpassas till de nya förhållandena. Resultatet blev Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) som är världens största mellanstatliga organ för säkerhetsfrågor. Inom ramen för den försöker man bland annat skapa förtroende genom att tillåta att medlemsstaterna inspekterar varandras militära förband. För övervakning av mänskliga rättigheter finns ett särskilt kontor i Warszawa som bland annat uppmärksammar mediernas möjligeter att verka fritt och organiserar valobservation i olika länder.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning togs det i allmänhet för givet att OSSE:s medlemsstater skulle fortsätta att arbeta i Helsingforsavtalets anda. I stället kom diskussionerna i Europa och USA främst att handla om hur de gamla planekonomierna skulle ställas om till marknadsekonomier. När grundläggande överenskommelser från 1975 om öppenhet och rörelsefrihet har kränkts alltmer systematiskt har vi ofta tröstat oss med att klockan inte kan vridas bakåt, Sovjetunionen kommer aldrig att kunna återuppstå som det en gång var.

Förmodligen är det så. När jag under mina resor i Sovjetunionen frågade människor vad de tyckte om sitt land blev svaren varierade, inte bara av försiktighet. Men på en punkt var alla eniga: Vi vill ha rätt att resa utomlands på semester för att få se andra delar av världen. Och ryssarna reser och kommer som alla resenärer hem med intryck som på sikt ger avtryck i samhället.

Trots det går det inte att blunda för att nonchalansen i Ryssland, Ukraina och Belarus mot Helsingforsöverenskommelserna i dag gått så långt att man retoriskt skulle kunna fråga sig om väst längre är bundet av dem. Exempelvis ligger det nära till hands att jämföra Sovjetunionens störningar av utländska radiosändare med det ryska parlamentets färska beslut att beordra landets Internetleverantörer att blockera webbplatser. Den nya ryska lagen skulle faktiskt kunna jämföras med att USA, Polen eller någon annan stat skulle säga: ”OK, överenskommelsen från 1975 gäller inte längre. Polen har rätt att få tillbaka det territorium som annekterades av Belarus i samband med andra världskriget. Kaliningrad är inte ryskt och heter inte ens Kaliningrad. Det heter Ostpreussen och är en del av Tyskland.”

Nu kommer USA och Polen och Sverige och andra länder inte att säga så. Ingen vill riva upp sår som ännu inte ens är läkta. Däremot är det viktigt att minnas historien när vi ställs inför grova brott mot mellanstatliga avtal om yttrandefrihet och människors umgänge över gränserna. Det har blivit en mantra hos regimerna att angripa dem som kritiserar deras brott med att en stat inte har rätt att lägga sig i en annans affärer. Det är mycket riktigt att det var något som man också kom överens om i Helsingfors 1975. Men det faktum att principen om icke inblandning och skydd för mänskliga rättigheter och informationsutbyte över gränserna kunde rymmas i samma avtal visar att det handlar om olika saker. Det finns saker som är en angelägenhet för medborgarna och som ingen statsmakt – inte heller den egna – ska lägga sig i.