Kalabalik nära Bender

Ett spöke ur den ryska historien har sedan i mars varit ett ärende för säkerhetstjänst, kriminalpolis och åklagare i Moldova: Kosacker!

Det började med att några män i södra delen av landet bad att få registrera sin kosackförening hos justitieministeriet. I Moldova liksom i många andra forna Sovjetrepubliker brukar nämligen föreningar av alla slag upptas i statens rullor. Faktiskt hade två kosackföreningar redan tidigare registrerats av lokala myndigheter på annat håll.

Vasilij Nejkovtjen med bilder på kosacken Daniil Nejkovtjen och hans kollegor (foto: Torgny Hinnemo)

Att det blev kalabalik när en tredje förening ville registrera sig berodde förmodligen delvis på att den finns just i Gagauzien. Gagauzerna är ett turkisktalande folk som liksom rumäner och ryssar av tradition varit ortodoxt kristna. Som ursprungsfolk har gagauzerna, delvis efter internationella påtryckningar, fått en viss autonomi inom den moldoviska staten. Men det väckte också uppmärksamhet att atamanen  (kosackhövdingen) av Simbirsk  i sällskap med sin biskop kom på besök från Ryssland. (Simbirsk var namnet på en rysk stad ännu när Sovjetunionens förste ledare Vladimir Lenin föddes där. Efter hans död döptes den om till Uljanovsk eftersom Lenins riktiga efternamn var Uljanov). Den ryske atamanen och biskopen invigde den gagauziske lokalpolitikern Ivan Mardar som ataman för de gagauziska kosackerna  och utnämnde honom dessutom till rysk kosackgeneral.

– Äsch, säger de gagauziska kosackernas talesman Vasilij Nejkovtjen, som är bulgar och inte gagauz, när vi har slagit oss ner på ett kafé i Gagauziens lilla huvudstad Komrat. Den ligger åtta mil sydväst om Bender där Karl XII umgicks med kosacken Mazepa.

– I Ryssland och Ukraina är kosacker en etnisk grupp men så är det inte här. Vi har tillhört Tsarryssland och vi har haft egna kosacker men de var en blandning av gagauzer, bulgarer, serber och albaner. Nu har några av oss som har kosacker bland sina förfäder grundat en kulturförening för att vi ska komma ihåg dem och vår egen historia. Det är ett historiskt faktum att vi och rumänerna har tillhört två olika världar. Vi har alltid stått Ryssland närmare.

Det sista har han rätt i. Två tredjedelar av Moldovas invånare talar en rumänsk dialekt. 1935 när området ingick i kungariket Rumänien publicerade engelsmannen Henry Baerlein en reseskildring med titeln ”Bessarabia and beyond”. Av de möten han redovisar  framgår att människorna här redan då trätte om orienteringen mellan Rumänien och Ryssland.

Den i dag 53-årige Nejkovtjen utsågs själv till överste när atamanen från Simbirsk var på besök. Han ler lite generat när han förklarar.

Den bulgariske kosacken Daniil Nejkovtjen från Gagauzien.

– När jag lämnade armén var jag major. Så då befordrade atamanen mig som kosack till nästa steg. Det är så man gör.

Men ändå, undrar jag. Om en rysk biskop utsett er till kyrkoherde hade det inte varit en världslig sak men att befordras av en uniformerad befälhavare från ett främmande land?

– Religionen är viktig för en kosack. Vi har en särskild relation till Simbirsk, svarar Nejkovtjen. Atamanen har rötter här och genom honom har vi lärt känna biskopen.

Han tycker att man kan jämföra ceremonin med att Englands drottning Elisabeth fortfarande håller i ett svärd när hon som en hedersbetygelse dubbar folk till riddare. Det knyter an till historien men har ingen militär betydelse i dag. De gagauziska kosackerna klär sig vid högtidliga tillfällen i uniform och bär ridpiska när de använder hästar men aldrig vapen.

Nejkovtjen är klädd i en elegant blå kostym och slips. Ibland avbryter han vårt samtal när han känner igen någon kvinna som passerar på gatan. Oavsett ålder hälsar han dem med ett ”Goddag mycket vackra kvinna”. Han är vice ordförande i stadsfullmäktige där han representerar Demokratiska partiet som också ingår i Moldovas koalitionsregering som säger sig sträva efter integrering med EU.

Han påminner mig om att när vi sågs i Komrat första gången för 21 år sedan var han kommunist.

–  Sen dess har det röda Gagauzien med tiden blivit blått.

–  Mina föräldrar och farföräldrar förföljdes av kommunisterna och mina morföräldrar dog av svält. Ändå ville jag bli medlem av kommunistpartiet men fick vänta därför att partiet var misstänksamt med tanke på min bakgrund. Och mina föräldrar var inte glada när jag äntligen togs in.

– Partiet förbjöds ju när Sovjetunionen löstes upp men jag var med och grundade ett nytt kommunistparti som först var illegalt men i dag är störst och fortfarande leds av Vladimir Voronin. Jag lämnade partiet därför att han blev revisionist men vi är fortfarande vänner. På hans 72-årsdag för inte så länge sen skrev jag i gästboken ”Glöm inte att du är kommunismens Judas”, säger Nejkovtjen med ett brett leende.

–  Nu är jag sedan länge ortodoxt troende men jag läser både bibeln och Lenin.

När jag 1992 färdades de sju milen från Moldovas huvudstad Chişinău till Komrat hade Gagauzien utropat sig som självständigt.  Min bil kontrollerades då  vid flera vägposter. En del var bemannade av poliser, andra av civila män med armbindlar med allt från jaktgevär till Kalasjnikovs. Men när vi kom fram till Gagauzien var vägposten där obemannad. Gagauzerna insåg att de kunde nå sitt mål bara på fredlig väg.

–  Vi begär inte att få bli en egen stat. Och eftersom det blev sån kalabalik avstår vi från att försöka få vår kosackförening registrerad.  Men vi vill att relationen mellan oss och Moldova ska vara en federation, säger Nejkovtjen. Kosacker är patrioter och vi accepterar en stat som ser ut på det viset.

Vid gränsen till det autonoma Gagauzien står regionens flagga sida vid sida med den moldoviska (foto: Torgny Hinnemo)

När ordföranden i det gagauziska parlamentets ständiga utskott, Ivan Burgudji, tar emot mig tycker han dock att de lokala kosackerna ska stå på sig om att få bli registrerade.

–  Vi accepterar att vi i dag ingår i den moldoviska staten men vi har en annan syn på historien, säger han.

–  Många moldovier anser att landet ockuperades av Sovjetunionen 1940 men hos oss såg man det som en befrielse från den rumänska ockupationen.

När jag tittar in på Burgudjis kontor kommer hans sekreterare in med en bunt papper som han ska skicka till Moldovas justitieminister. Det gagauziska parlamentet  har just antagit en resolution om vad man kallar ”försök från Republiken Moldovas ledning att likvidera Gagauziens rättigheter och befullmäktiganden”. Till sekreterarens häpnad trycker Burgudji plötsligt pappersbunten i min hand och säger åt henne att skriva ut en ny uppsättning. Det gäller också ett dokument som han redan undertecknat, en 35-sidig analys av hur den moldoviska staten lever upp till lagstiftningen om Gagauziens status.

–  De ser det som att det bara handlar om kultur men enligt lagen har vi faktiskt territoriell autonomi. Vi har försvaret och utrikespolitiken gemensam med Moldova men vi har rätt att föra en egen ekonomisk politik.

Som ytterligare påtryckning har omkring femtusen personer (vilket utgör några procent av väljarna) i juni skrivit under en petition till sina lokala myndigheter. Där krävs att om inte den moldoviska statsledningen inom ett år lever upp Gagauziens tolkning av maktfördelningen ska det före utgången av 2015 hållas en folkomröstning om Gagauziens utträde ur Moldova.

Moldova har för tillfället kommit över sin senaste regeringskris men den uppenbart försvagade regeringen är knappast i stånd att vare sig förhandla med Gagauzien eller att driva den dialog med utbrytarregionen Transnistrien som tillfälligt blommade upp förra året. I stället har Transnistrien nyligen gjort anspråk på några byar som hittills kontrollerats av Moldovas centralregering, bland annat Varniţa där vår egen Karl XII tillbringade några år efter förlusten vid Poltava.

Kosackerna har väckt känslor på många håll men är knappast det största hotet mot en konsolidering av den unga moldoviska staten.