Högt spel av Putin

För 20 år sen hade jag den ryska statens nycklar i min hand.

Vid den tidpunkten brukade man i Ryssland inte ställa människor som avslöjat korruption inför rätta. Allra minst som nu två jurister som den för fyra år sen ihjälslagne Magnitskij,  vars fall avslutades i förra veckan, och Navalnyj som häromdagen dömdes till fem års fängelse. Tvärtom, för 20 år sen var öppenheten i Ryssland  ibland nästan rörande.

Den sommaren avslutade jag min stationering som Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva. Under resan hem övernattade jag i estländska Narva där jag från hotellfönstret fortfarande kunde se Ryssland på andra sidan gränsfloden. På den tiden var det vanligt att backspeglar, dekaler och annat stals från utländska bilar så hotellet sa att jag kunde få parkera i ryska konsulatets garage.

Famntag av Rysslands två främsta politiska konkurrenter just nu. T v ger Aleksej Navalnyj hustrun en kram efter att tillfälligt ha släppts ur häktet dagen efter domen. T h försöker Putin nå runt Gérard Depardieu som fått ryskt medborgarskap för att slippa franska skatter. (källa: pic.twitter.com/qEI72PUEyY)

Nästa dag när jag skulle köra vidare var en helgdag. Hotellets receptionist gav mig nyckeln till Rysslands konsulat och förklarade hur jag skulle göra. Garagedörren låstes inifrån så jag måste gå in genom konsulatets huvudingång och passera mellan skrivorden bort till källartrappan. När jag kört ut bilen på gatan låste jag garagedörrarna från insidan och passerade på vägen ut på nytt skrivborden där det låg diverse blanketter och stämplar.

Naturligtvis bör inte en statlig myndighet visa en vitt främmande utlänning det förtroende som det ryska konsulatet gav mig. Ett drygt halvår tidigare hade jag intervjuat en rysk minister som kritiserat den siste chefen för Sovjetunionens kontraspionage för att han lämnat ut ritningarna över avlyssningsutrustningen på USA:s ambassad. På det sättet hade man indirekt avslöjat säkerhetstjänstens arbetsmetoder i största allmänhet. Det hade man ingen anledning att göra oavsett att man ville ha goda relationer till USA.

20 år tidigare, på 1970-talet, hade sovjetiska direktörer ondgjort sig över att det inte gick att driva ett effektivt affärsliv utan decentraliserade beslut och en öppen debatt som i sin tur förutsatte fri tillgång till information. När en ledare ur deras generation, Michail Gorbatjov, kom till makten 1985 gjorde han dem till viljes. Det var inte som den arabiska våren där oppositionen på gatorna tvingade diktatorer till reträtt. Gorbatjov delade själv med sig av makten och uppmanade medborgarna att ta för sig. Och det gjorde de. I sovjetiska medier ventilerades allt, också sånt som inte skulle ha passerat i Sverige på grund av etiska regler eller tvekan om sanningshalten. Det närmsta vi har kommit i Sverige är vår tids nätdebatt som ibland har spårat ur.

Snowdens avslöjande uppskattas av en del amerikaner (bilden från ett kafé på Manhattan i New York) men inte av president Obama. Putin vill inte att Snowden ska få stå i vägen för ett möte med Obama men vill inte heller visa sig svag genom att lämna ut honom till USA. (foto: Torgny Hinnemo)

Men förutsättningen för glasnost som Gorbatjov kallade sin öppenhet var ett de ryska myndigheterna gick på halvfart. De hade ju under 70 år trimmats att bara göra något på order uppifrån och – om de ansvarade för ordning eller information – att förvränga eller stoppa den.

Således blev Sovjetunionen ett samhälle med intressanta medier och diskussioner där maktutövningen däremot låg i träda. Gorbatjov har kritiserats av många just för att han lät makten gå sig ur händerna när det skulle ha behövts strama tyglar för att behärska den ekonomiska krisen och huggsexan om tidigare statlig egendom som utmärktes av bland annat korruption.  Men efter mer än 70 års diktatur skuttade man i det väldiga Ryssland omkring som kalvar på vårbete och ingen dressör skulle ha kunnat hantera alla ensam. Det skulle ha behövts ett lag av dressörer i form av politiker, debattörer, ideella organisationer och modernt utbildade tjänstemän som drog åt samma håll. Men innan något sådant hunnit konsolideras upptäckte andra att makten låg för fäfot och la den under sig, lite i taget för att merparten av medborgarna inte skulle känna sig provocerade eller förstå vidden av vad som pågick.

Det finns vissa likheter mellan Lenins och bolsjevikernas sätt att gripa makten i Ryssland för hundra år sen och Putins och silovikis intrigspel i dag mot ryssar som tänker och agerar självständigt. I båda fallen har man lierat sig med vissa aktörer i samhället för att kunna slå ut andra. I nästa steg blir det då lättare att pacificera en del tidigare medlöpare.

Samtidigt är Putin dock ingen Lenin. Den senare skrev själv pamfletter som flera generationer av Sovjetledare refererade till i sin politik. Putins politiska agenda är mera kortsiktig. Den är attraktiv eftersom den handlar om frågor där många ryssar vill se en snabb förändring. Men den är också riskabel eftersom det i närtid kommer att visa sig om han lyckas. När han ställde upp i presidentval första gången 2000 förespeglade han väljarna att han skulle kunna få bukt med terroristgrupperingarna i Kaukasien genom ett snabbt krig. Ändå visar data från Levada center, som är en av de organisationer som pressas av myndigheterna, att nästan halva Rysslands befolkning anser att Tjetjenien i praktiken redan är självständigt eller att man inte skulle ha någon invändning om Ryssland erkände det som självständigt.

Nyligen lämnade Sergej Gurjev, en tidigare både rådgivare och kritiker av regeringens ekonomiska politik, landet av rädsla för repressalier. Gurjev har bland annat varnat för att officiell statistik kan vara manipulerad. Det ryska parlamentet har kommit halvvägs med en lagstiftning som kommer att beskära den ryska vetenskapsakademiens oberoende. Den färska domen mot Navalnyj resulterade i ett kursfall på Moskvabörsen. Många ryssar, både finansmän och representanter för medelklassen, har placerat tillgångar utomlands för att kunna emigrera om ekonomin försämras eller  repressionen växer i omfattning.

Ett skäl till det höga tempot i årets tillslag och rättegångar mot organisationer som agerar självständigt har säkert varit att skapa en chock som ska tysta oppositionen. Ett annat skäl är förmodligen att aktionerna i huvudsak ska vara avslutade inför friidrotts-VM i Moskva i augusti och vinter-OS i Sotji i början av nästa år. Den PR som idrottstävlingarna innebär kan delvis skyla över det dåliga rykte som Ryssland hunnit skaffa sig hittills i år.

Här finns det anledning att oroa sig för ett uttalande nyligen från den tjetjenske terroristen Doku Umarov. Han har legat bakom flera dåd under de senaste tio åren, bland annat sprängningen av ett tåg mellan Moskva och S:t Petersburg 2009 som kostade 28 människor livet, en sprängning i Moskvas tunnelbana 2010 som krävde 40 dödsoffer och en bomb på Moskvas största flygplats 2011 som dödade 37. Umarov har nu utlovat nya dåd för att förhindra att vinter-OS i Sotji blir en framgång. Ryssland har en tidigare historia där terrorattentat utförts av människor som tröttnat att vänta på politiska reformer.

Nu antyder källor i den amerikanska administrationen att ett möte som planerats mellan president Obama och Putin i S:t Petersburg i september kan komma att ställas in därför att Edward Snowden håller sig undan det amerikanska rättssystemet på en flygplats i Moskva. Putin vill säkert gärna diskutera många av de frågor där USA och Ryssland är på kollisionskurs och att skydda Snowden är ingen hjärtesak för honom. Men att direkt lämna ut Snowden till USA för att få träffa Obama vore en prestigeförlust för Putin.

Kanske kommer rysk politik att fortsätta ungefär som nu under Putin under de närmaste tio åren men i så fall till priset av en stagnation som kan utmynna i samma slags ekonomiska och administrativa kaos som när Sovjet bröt samman. Putins Ryssland är i behov av den perestrojka (ombyggnad) av samhället som Gorbatjov aldrig hann förverkliga. Den förutsätter möjligen stramare tyglar än som var möjligt när diktaturens fördämningar bröts igenom för 20 år sen men inte desto mindre medborgarnas medverkan i stället för uteslutning ur samhället.