Hade Sovjetunionen en tydlig början och ett slut?

Om vi svarar ja eller nej på frågan öppnar det två olika perspektiv. Båda behövs om vi ska kunna förstå såväl historien som det som händer i dag i Ryssland och dess grannstater.

Överst en originalbild från 1919 när tvåårsdagen av oktoberevolutionen firades på Röda torget i Moskva.
Nederst en retuscherad version av samma bild efter Stalins utrensningar.

Vi kan betrakta det som hände i Petrograd för precis hundra år sen som en början, det vill säga ett distinkt skifte till ett nytt system. 1917 övertogs den politiska makten i Ryssland av människor som inte tillhört det gamla etablissemanget och som företrädde en ideologi med rötter bland tysk-brittiska filosofer. För att frigöra sig från tidigare föreställningar om samhället bytte de namn på mycket: Ryssland blev Sovjetunionen, städer och gator som varit uppkallade efter tsarer och deras närstående och allierade fick i stället namn efter nya politiska förebilder, regeringsmedlemmar kallades för folkkommissarier och poliser för milismän.

Mot den bakgrunden vårdade sovjetmakten myterna från 1917 med vad som inom sociologin kallas intrycksstyrning där bilden av landsfadern Lenin kom att spela en nyckelroll. Genom sin förmåga att formulera en ideologi och att göra taktiska bedömningar under det turbulenta revolutionsåret vann han en auktoritet bland de något yngre bolsjevikerna som ingen annan sovjetledare efter honom. Därför utnyttjade alla Lenins efterträdare hans minne på sätt som passade dem, till en början genom att hans kropp balsamerades och gjordes till föremål för vallfärder. Med undantag av Stalin hänvisade de följande sovjetledarna till något lämpligt Lenincitat hellre än att skriva egna pamfletter.

Än större närhet skapade den fotografiska bilden. Lenin såg Josef Stalin som en av flera bolsjeviker vilka balanserade varandras starka och svaga sidor och lät sig fotograferas tillsammans med dem i olika konstellationer. Den bilden justerade Stalin när han på 1930- och 1940-talen låtit arkebusera flera höga ledare från kommunistpartiet och samtidigt beordrade att de skulle retuscheras bort från alla fotografier med Lenin.

En scen med rollfigurerna Stalin (tv) med ett barn i famnen och Lenin. Bilden hämtad ur Michail Romms film ”Lenin 1918” som gjordes 1939.

Det gjordes dessutom flera spelfilmer om Lenin. Gemensamt för alla var att man för hans roll valde skådespelare som efter sminkning såg ut som kopior av honom och att vissa scener in i detalj liknade välkända autentiska fotografier från Lenins mest berömda framträdanden. Mellan dem vävde man in fiktiva historier som framställde Lenin som en sympatisk person i vardagen. I ”En blå anteckningsbok” fick han ett grälande par att bli sams igen medan han gömde sig för myndigheterna i en hydda på landet­­ sommaren 1917.­

Ett problem med att försöka se sovjetepoken som en isolerad period i Rysslands historia är att slutet inte blev lika tvärt som inledningen. I oktober 1917 kapitulerade den provisoriska regeringen för bolsjevikerna. I början av 1990-talet avsattes däremot inte den siste kommunistledaren Michail Gorbatjov av en ny våg av revolutionärer med en radikalt annorlunda ideologi. I stället började allt med att han själv tillsammans med många chefer inom företag och förvaltning ur hans generation gjorde rent hus med myterna och försökte komma till rätta med ineffektiviteten inom ekonomin. När Gorbatjov misslyckades med att få hela partiet med sig förlorade det sin dominerande position.

Ur filmen ”En blå anteckningsbok” (1963)
T.v. Vitalij Tjurkin som 11-åring. När Tjurkin nyligen hastigt gick bort var han Rysslands FN-ambassadör.

I dess ställe fick unionens delstater den makt som bolsjevikerna redan från början gett dem på pappret men dittills undertryckt genom partiapparaten. De 15 delstatsledningarna kunde till slut inte enas om något annat än att gå skilda vägar även om de flesta var angelägna om att inte riva alla broar. Därför ersattes den gamla Sovjetunionen vid ingången av 1992 med 15 suveräna stater där många av sovjetepokens politiker, företagsledare och höga tjänstemän fortsatte att arbeta i nyckelpositioner. Det förändringsarbete som de nya staterna inledde, var och en på sitt håll, har haft varierande mål och resultat. I många fall har de bevarat en nomenklatura som byggt sig en plattform i det nya samhället genom korruption. Ofta har de styrande också behållit ett starkt grepp om rättssystemet. Därför blir upplösningen av Sovjetunionen mera begriplig om man inte ser den som ett hastigt systemskifte utan en omställningsprocess som sträcker sig över flera årtionden.

Trots att den förväntade transitionen från Sovjetunionens planekonomi och auktoritära system alltså inte avlägsnat hela det sovjetiska arvet kan man inte bortse från att Ryssland och övriga tidigare sovjetrepubliker också bär på arv som daterar sig till tiden före 1917. Att det tidigare ryska kolonialväldet föll sönder i just de nuvarande 15 beståndsdelarna beror exempelvis i hög grad på de muslimska folkens styrkedemonstration 1917 då de höll en egen kongress vid sida av sovjeternas. De 800 delegater som samlades i maj och representerade elva procent av Rysslands befolkning krävde att imperiet skulle ombildas till en förbundsstat och att mindre folk utan egen stat skulle få kulturell autonomi. Det var ungefär efter samma mall som Sovjetunionen delades in när den etablerades 1922. Många bolsjeviker ogillade konstruktionen men Lenin drev igenom den, viss om att han inte skulle lyckas hålla samman imperiet på annat sätt. Så genom sitt samfällda agerande under slutet av kejsardömet lyckades många ickeryska folk bädda för ett oberoende på sikt.

Det är på många sätt anmärkningsvärt att delrepublikerna trots kommunistpartiets överhöghet lyckades konsolidera sig under sovjetepoken. Stalin deporterade ju under 1930- och 1940-talen miljoner människor tillhörande samma etniska grupper som redan decimerats radikalt i samband med Tsarrysslands annekteringar på Krim, i Kaukasien och Centralasien.

Precis som förlusten av kolonier ledde till interna politiska konflikter i västeuropeiska stormakter (segrarna i spanska inbördeskriget 1936–1939 använde sig av trupper som togs hem från de sista besittningarna i Afrika; i Frankrike försökte en grupp officerare 1962 mörda sin president de Gaulle för att förhindra att Algeriet blev självständigt) ledde de forna ryska koloniernas självständighet 1992 till motreaktioner i vissa kretsar i Ryssland. I augusti 1991 gjorde en junta med bland andra försvarsministern och chefen för säkerhetstjänsten KGB ett kuppförsök mot president Gorbatjov för att förhindra unionsupplösningen. I dag försöker Ryssland fortfarande att binda tidigare delar av imperiet till sig genom en kombination av ekonomiska och militära påtryckningar.

Därför framstår märkesåret 1917 inte bara som en delare mellan två epoker. Det kan i lika hög grad ses som kulmen på en process som började flera årtionden tidigare och slutade först med Stalins död 1953. Uttrycken för armod och missnöje blev allt vanligare och desperata i olika delar av Ryssland under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Bolsjevikerna hade sina rötter i det socialdemokratiska parti som grundats 1898 men Lenins radikalisering hade börjat redan tio år tidigare under hans universitetsstudier. Stalin, som dominerade i Sovjetunionens politik under första halvan av dess existens, hade 1917 redan uppnått mogen ålder (han fyllde då 39 år i oktober) och under hela tiden därefter fruktade han det förflutna. Under 1930- och 1940-talen arkebuserades flera hundra tusen människor inklusive framträdande bolsjeviker. Det motiverades av Stalin med bland annat att de skulle ha konspirerat med gammaldags kapitalister för att underminera den kommunistiska staten.

De politiska krafter som tävlade med varandra i Ryssland efter tsarens abdikation i mars 1917 var besläktade med dem som fanns i övriga Europa. Hos oss konkurrerar deras arvtagare ännu i dag om väljarnas gunst. Därför har många hos oss fortfarande ett känslomässigt förhållande till revolutionen. Men Ryssland delas i dag enligt andra politiska skiljelinjer. Sovjetperioden var inte en parentes utan en integrerad del av den ryska historien som inte kan vevas tillbaka.

Ryssland blir mera begripligt om vi betraktar utvecklingen över en längre tid än bara sovjetperioden eftersom vi då känner igen beteenden också från andra europeiska stormakter. Ryssland upplever sitt postkoloniala trauma senare än de andra. Men det interna styrelseskicket är fortfarande också delvis en produkt av det gamla imperiet. Det vidsträckta Ryssland var toppstyrt under tsaren liksom under sovjetepoken och väntar ännu på en decentralisering av många funktioner som skulle befrämja effektivitet och ekonomisk tillväxt. Framförallt har oförmågan att upprätta en harmonisk relation till regioner som Tjetjenien och Dagestan i Kaukasien drivit fram en autoritär centralmakt.