Belarus band till Ryssland består

Att i början av 1990-talet anlända till Minsk från Moskva, där jag bodde då, kändes som att komma till Västeuropa. Bilisterna stannade artigt för att släppa över fotgängare vid övergångsställena. Däremot gick Belarus liberale statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj försiktigare fram med att lösgöra sitt land från Ryssland än kanske någon annan av de forna Sovjetrepublikernas dåvarande ledare.

”Jag avundas ukrainarna. De har 80 procent av de råvaror de behöver inom sitt eget land. Vi kan bara förse oss med 10 procent. Därför kan Ukraina tillåta sig att agera mera självständigt. Om vi skulle bete oss på samma sätt skulle vi undergräva vår ekonomi”, sa Sjusjkevitj när jag nio månader efter att landet blivit självständigt intervjuade honom för SvD.

Belarus förste statschef Stanislaŭ Sjusjkevitj förutsåg att att det det skulle dröja länge innan hans land helt frigjort sig från beroendet av Ryssland. (Bildkälla: Saligorsk.org)

Det fanns ytterligare två skäl till Sjusjkevitjs försiktighet. Ett var att det fanns ryska trupper i Belarus. De hade under några år ansvar för de kärnvapen som placerats här under Sovjetepoken tills man evakuerat dem till Ryssland. Ett annat var den politiska splittringen i Belarus. Under intervjun räknade Sjusjkevitj upp nio fraktioner i parlamentet. Själv var han statschef i egenskap av parlamentets talman. Någon post som president hade ännu inte inrättats. Därför måste han agera försiktigt och förhandla fram en politisk majoritet för varje linjeval. Han trodde att det skulle gå fortare att bli av med det militära än det ekonomiska beroendet av Ryssland.

”Vad vi eftersträvar är att inte ingå i något militärt förbund med någon stat som omger oss. Men vi förstår att vi idag befinner oss i en sådan allians. Detta tillstånd vill vi lämna steg för steg”, sa Sjusjkevitj.

Medan den nya ukrainska penningenheten karbovanets drabbades av hyperinflation dröjde Belarus två år med att ge sin egen rubel status som officiell valuta.

”Om jag och fackmännen såg någon möjlighet att skapa en egen penningenhet, som kunde bli mer stabil än rubeln, skulle jag personligen ha gjort allt för att förverkliga den”, sa Sjusjkevitj. ”Men med hänsyn till det värde som sätts på det vi producerar, och det enorma beroendet av Ryssland för vår försörjning kan vi inte inta en sådan position. Vi kan bara lösa våra relationer med Ryssland genom samförstånd… Vi måste naturligtvis staka ut en kurs mot minskat beroende av detta monopol. Men tyvärr kan ett sådant program inte förverkligas på kort tid.”

Aljaksandr Lukasjenka valdes till president 1994 efter att ha lovat väljarna att bekämpa korruption.

När Belarus i juli 1994 höll presidentval för första gången ändrades emellertid den politiska kartan hastigt. Det året föll BNP som mest och väljarna såg sig om efter förnyare. Vinnare blev Aljaksandr Lukasjenka som efter att ha fått 45 procent i den första valomgången lätt slog ut sin motståndare i den andra. Som ordförande i parlamentets korruptionsutskott hade han högljutt anklagat Sjusjkevitj och andra som kom att bli hans medtävlare om presidentposten för korruption. Även om Sjusjkevitj blev rentvådd hade Lukasjenka lyckats övertyga tillräckligt många väljare om att han var rätt person att röja upp det ekonomiska kaoset.

Efter att ha installerats som statschef drog Lukasjenka nytta av att landet i liten utsträckning hade reformerat de gamla sovjetiska institutionerna. Landets säkerhetstjänst heter fortfarande KGB som i Sovjetunionen. Ännu ägs merparten av landets större företag av staten. Korruptionsbekämparen Lukasjenka införde ett byråkratiskt kontrollsystem som hämmade utvecklingen. VD:n för ett stort elektronikföretag berättade några år senare för mig att han tvingats anställa 40 bokhållare för att kunna möta skattemyndigheternas komplicerade krav på redovisning. Samtidigt såg Lukasjenka till att en betydande del av skatteinkomsterna hamnade i presidentens ”handkassa”. Dit kunde stora företag vända sig om det exempelvis saknades pengar för löneutbetalningar. På så vis försökte han skapa sig ett rykte som folkets välgörare. Det var mot den bakgrunden som han i mitten av augusti i år talade inför arbetarna på en stor fabrik i Minsk i hopp om att kunna vinna deras stöd. Han blev dock utbuad.

Polisofficeren Jurij Zacharenko, som var inrikesministyer 1994-95, blev en hård kritiker av Lukashenka. Zacharenko försvann spårlöst 1999 men senare har vittnesuppgifter framkommit som tyder på att han blev mördad.

Bakom kulisserna röjde Lukasjenka undan de personer som han uppfattade som sina farligaste utmanare. Vid de följande parlamentsvalen vägrades flera kandidater, bland andra Sjusjkevitj, att delta. Ett par år senare avsattes centrala valkommissionens ordförande Viktar Hanchar och när han försvann 1999 förmodas han ha blivit mördad. Samma öde tros ha drabbat polisgeneralen och förre inrikesministern Jurij Zacharenko. Utpekad för morden är den tidigare chefen för polisens elitenhet SOBR Dmitrij Pavlitjenko. När jag 2006 stod vid det centrala torget i Minsk och tittade på dem som då protesterade mot fusket under presidentvalet upptäckte jag några meter bort just Pavlitjenko. De demonstranter som blev nervösa av den växande polisstyrkan tilläts lämna inringningen i små grupper. De sista blev dock grovt misshandlade. Tre år senare greps Pavlitjenko för mordet på Zacharenko men kort efteråt frigavs han av Lukasjenka. Enligt uppgifter i bland annat den ryska tidningen Novaja Gazeta och på Twitter har Pavlitjenko åter synts i offentligheten när han deltagit i de senaste dagarnas misshandel av demonstranter.

Genom åren har många företrädare för oppositionen hindrats från att ställa upp i val, fängslats för kortare eller längre tid eller skrämts med hjälp av våld. Att den inte förmått utmana Lukasjenka tillsammans förrän nu beror emellertid också på att den är ideologiskt splittrad. Partierna har velat peka ut olika vägar ur Lukasjenkas stagnation och en del partier har huvudsakligen kretsat kring en enda person.

Det belarusiska samhället bär på ett historiskt och kulturellt arv som delas med Ryssland, Ukraina, Litauen och Polen. 70 procent av befolkningen har ryska som modersmål och det i särklass största religiösa samfundet är den ryska ortodoxa kyrkan. Ryska medier, ibland i form av lokala belarusiska editioner, har en stark ställning. Ryska TV-kanaler tappar tittare men i gengäld ökar antalet besökare på ryska Internetplattformar. Liksom människor i andra centraleuropeiska stater som Moldova och Ukraina ser belarusierna mycket som är lockande i det friare och ekonomiskt mera välmående västra Europa men det innebär ingen allmän önskan att lämna en nära relation till Ryssland.

Lukasjenka har försökt vinna ekonomiska förmåner genom en balansgång mellan Ryssland och väst på samma sätt som Ukrainas president Viktor Janukovytj som tvingades fly till en skuggtillvaro i Ryssland efter protesterna i Kiev 2014. 1996 skrev Lukasjenka under ett avtal om att ingå en union med Ryssland som gradvis skulle fördjupas. Många bedömare menar att hans plan var att själv kunna stiga fram som staternas gemensamme president den dag Boris Jeltsin pensionerade sig från posten som Rysslands statschef. I stället har det dock varit Jeltsins efterträdare Vladimir Putin som försökt pressa fram en större integrering inom främst försvaret. Det ryska och belarusiska luftförsvaret är nära sammanlänkat och det råder sedan många år stor irritation i Ryssland över att Lukasjenka inte tillåter en rysk flygbas på hans lands territorium. Som svar har det indirekta ekonomiska biståndet i form av subventionerade energiråvaror till Belarus skurits ned.

Dmitrij Pavlitjenko, som pekats ut som Zacharenkos mördare, har åter synts på gatorna efter det senaste presidentvalet då han deltagit i misshandeln av demonstranter.

Ryssland ser Belarus som en självklar del av sin intressesfär, både kulturellt och ur säkerhetssynpunkt. Att Lukasjenka nu försatt sig i en situation där han rimligtvis inte kan hålla sig kvar länge till är ett utmärkt tillfälle för Ryssland att med hjälp av sina omfattande förbindelser knyta Belarus närmare sig. En tidigare ukrainsk ambassadör i Belarus hävdar att ryska specialstyrkor deltar i aktionerna mot belarusiska demonstranter. Genom att ge Lukasjenka ett begränsat beskydd undviker man att han tvingas avgå på ett sätt som kan  uppmuntra Putins kritiker på hemmaplan. Samtidigt ger det Ryssland en plats vid förhandlingarna om hur och av vem Lukasjenka ska ersättas. Ett prioriterat mål torde vara att få stationera rysk militär på Belarus territorium, i första hand genom den länge eftertraktade flygbasen. Den brutale Pavlitjenko kan bli en av brickorna i förhandlingarna. Han är avskydd av många, inklusive poliser och KGB-anställda, och Ryssland kan vinna poäng på att han lämnas ut åt rättvisan. Å andra sidan kan han få hjälp med en fristad om han bidrar till en politisk lösning i rysk favör.

En större militär invasion borde inte ligga i Rysslands intresse så länge man inte upplever att omvärlden försöker dra in Belarus i Natosfären. Det tidigare ryska agerandet i till exempel georgiska Abchazien och ukrainska Donbass visar att man hellre håller ledare för sina satelliter under armarna än att ta risken att själv brottas med människor som trots allt har sina egna nationella ambitioner.  Det här är en process som kan bli utdragen. Den dag då Putin lämnar den politiska scenen finns det dock en möjlighet till en ny avspänning mellan Ryssland och Västeuropa som kan gynna utvecklingen i Belarus och andra stater som hamnat i kläm.