I Kazakstan utlöste spontana protester mot social misär och korruption en dramatisk kedjereaktion i början av året. Den slutade den 18 januari med att landets förste president, den nu 81-årige Nursultan Nazarbajev, i ett TV-tal med trött röst erkände sin efterträdare Kasym-Zjomart Tokajev, president sedan snart tre år, som landets faktiske ledare.
Dessförinnan hade mellan 2000 och 3000 fallskärmsjägare från främst Ryssland hastigt anlänt för att skydda strategiska objekt men lämnat landet lika hastigt efter en vecka.
Protestaktioner riktade mot Nazarbajev har förekommit då och då över hela landet under åtminstone de senaste tio åren. Redan kort efter sitt tillträde som president 2019 kritiserade Tokajev nära medarbetare till Nazarbajev för ett snabbspårvägsprojekt i huvudstaden där enorma belopp betalats ut utan att något hänt ännu i dag.
När årets protester bröt ut hade Tokajev uppenbarligen tröttnat på att Nazarbajev i egenskap av ordförande i det nationella säkerhetsrådet klamrat sig fast som landets överförmyndare. Dessutom befarade Tokajev att Nazarbajevs ovilja att förnya politiken skulle störta båda i fördärvet. Samtidigt som ordningsmakten sköt skarpt mot demonstranter på gator och torg uppstod en konflikt mellan presidenten och Nazarbajevs skyddslingar där vi ännu inte känner detaljerna fullt ut. Att Tokajev bad om militärt stöd från den Rysslandsledda försvarsunionen tyder dock på att han inte ansåg sig ha full kontroll över sitt eget lands säkerhetsorgan och i viss mån agerade i panik. Under Nazarbajevs ledning har Kazakstan noga undvikit att ge Ryssland ett militärt brohuvud på sitt eget territorium.
Kort innan grannstaten Kirgizistans president Askar Akajev flydde från sitt land efter protesterna 2005 satt jag i den sydliga staden Jalalabad hemma hos hans tidigare premiärminister Kurmanbek Bakijev. Han berättade om sin bitterhet mot Akajev som behandlat honom som en nolla. Direkt efteråt berättade en nära medarbetare till Bakijev för mig att samtidigt som president Akajev nyligen besökt Vladimir Putin i Moskva var Bakijev inbjuden av det ryska säkerhetsrådets sekreterare Igor Ivanov. Bakijev hade frågat om han bjudits in på initiativ av den ryske presidenten och fått ett jakande svar. Med andra ord skulle Putin inför det då förestående presidentvalet i Kirgizistan inte göra om misstaget från Ukraina 2004 att i förväg binda upp sig för bara en kandidat. Jag föreställer mig att Ryssland garderat sig med samma sorts parallella kontakter med Nazarbajev och Tokajev. Den senare gavs möjlighet och valde att med kort varsel söka hjälp hos Ryssland när Nazarbajev och hans krets ännu en gång visat sig okänslig för de tilltagande öppna missnöjesyttringarna i landet.
Som vi vet av historien flydde Bakijev själv från Kirgizistan fem år senare och gavs asyl i Belarus. Bakijev hade till en början haft stöd bland Akajevs motståndare inom nomenklaturan men förlorade det genom att ge sina släktingar fria händer att agera som rövarbaroner. Ryssland har inte lyckats betvinga något klansamhälle, vare sig Tjetjenien, Abchazien eller Kirgizistan, men har vunnit viss utrikespolitisk följsamhet genom att ge den som för tillfället har högsta makten en hjälpande hand. I Tadzjikistan har den ryska militärbasen ända sedan Sovjets upplösning på så sätt gett de styrande en fördel utan att för den skull blanda sig i inbördeskriget. I Asien är det viktiga för den ryska ledningen att undvika ledare som fjärmar sig från Ryssland. På det sättet är det här en annan värld än Ukraina.
Kazakstan är en stat med månghundraårig historia men var under tiden fram till Rysslands annektering i praktiken uppdelad i tre undernationer (på kazakiska kallade Jüz, på svenska tidigare ofta ”horder”). Dessa hade separata ledare som t o m hamnade i krig med varandra vilket Ryssland utnyttjade när de annekterades steg för steg under 1700- och 1800-talen. Inom varje Jüz var kazakerna dessutom indelade i flera stammar. Över tid har de gamla nätverken luckrats upp och förändrats men inte försvunnit. Stora Jüz i söder har mycket av sin historia och kultur inklusive islam gemensam med Uzbekistan söder om gränsen. Mellan-Jüz i norr har en stor rysk befolkning och har förryskats under tvåhundra års styre från Moskva. Lilla Jüz i väster, där oljenäringen sysselsätter många gästarbetare, erövrades också tidigt av Ryssland.
Både under Sovjettiden och de senaste 30 åren har varken den högsta statsmakten eller den politiska oppositionen eller oligarker utan klar politisk profil haft kontroll över de regionala nätverken annat än i den utsträckning de själva har tillhört dem.
Ytterligare en spelare har varit säkerhetstjänsten med samma bakgrund i sovjetiska KGB som FSB i Ryssland. Inom Kazakstanska KNB finns liksom inom FSB många som ser främst USA som en utmanare som måste hållas i schack. Det har åtminstone funnits en period då det fanns en öppen spricka mellan KNB, som på lättvindiga grunder grep och anklagade amerikanska medborgare för spioneri, och det kazakstanska utrikesministeriet, som försökte upprätthålla affärsmässiga relationer med USA, också för att dämpa de amerikanska skattemyndigheternas intresse för kazakstanska bankkonton utomlands.
De demonstrationer som i början av januari förekom på många platser i det väldiga Kazakstan (som är den till ytan nionde största staten i världen) hade olika lokala agendor. Mer än 10 000 uppges ha gripits och minst 250 har omkommit. En märklig omständighet är att soldater iförda blå FN-hjälmar deltog i bevakningen av Almaty den 8 januari. Det mesta tyder på att det i den allmänna kalabaliken inte funnits andra hjälmar till hands men incidenten betraktas ändå som allvarlig och utreds av FN.
De flesta deltagare uppträdde återhållsamt men på sina håll förekom inslag av våld. I Almaty trängde sig en grupp demonstranter den 5 januari genom muren av polis och nationalgardister som skyddade stadshuset. Byggnaden sattes i brand och skadorna blev omfattande. Aktionen uppfattades av många som symbolisk eftersom huset ursprungligen varit kommunistpartiets centrala byggnad i Kazakstan och där dödades minst 200 människor under en protest i december 1986.
Nu finns många uppgifter om att ordningsmakten senare lämnade Almatys centrum liksom flygplatsen och lämnade fältet fritt för ytterligare förstörelse. Spekulationerna kring gripanden av chefen för säkerhetstjänsten KNB (som var en mångårig nära medarbetare till Nazarbajev) handlar bland annat om att förstörelsen delvis skulle ha främjats av anhängare till Nazarbajev som ville desavouera Tokajev.
Presidenten har nu svarat med att avsätta flera höga befattningshavare inom säkerhetstjänsten liksom försvarsministern som han inte litar på. Vidare har medlemmar i Nazarbajevs närmsta familjekrets fått lämna sina offentliga nyckelbefattningar i den kazakstanska ekonomin. Tokajev har också deklarerat att många av dem som skott sig snart kommer att få ett föreläggande om att överföra ett stort belopp till en fond som ska användas för sociala reformer.
Fördelen med fonden är att staten snabbt får ett kassatillskott som kan användas för att tillgodose en del av demonstranternas materiella krav. Men samtidigt förändrar de åtgärder som presidenten hittills tillkännagivit inte det politiska systemet. Inget talar för att någon av de nuvarande oligarkerna blir fattig. Tokajev tog i november förra året över posten som ordförande i det styrande partiet Nur Otan (Lysande fäderneslandet) från Nazarbajev som fortfarande uppmanar medborgarna att ge det sitt stöd. Styrkeförhållandena inom partiet har nu ändrats. Men vi kan inte förvänta oss att Kazakstans oligarker kommer att tävla med varandra om väljarnas stöd i öppna (om än ibland manipulerade) val som i Ukraina. Tokajev har nu en kort tid på sig att försöka skapa en egen plattform och en politisk utveckling som kan lägga grunden för ett bredare stöd. En del av medelklassen sätter förmodligen hopp till att han kan återuppta den modernisering av landet som Nazarbajev trots allt stod för under sina första år som president. Men många är också djupt kritiska till att han bjudit in trupper från andra länder.
FN:s biståndsorgan UNDP placerar i sitt senaste Human Development index Kazakstan och Ryssland på platserna 51 och 52. För Ryssland torde det vara genant att landets egen utveckling saktat ned så att den store asiatiske grannen gått förbi. Men likheterna mellan staterna innebär också rysk oro för att en framgångsrik oppositionsrörelse i Kazakstan skulle kunna samverka med sina motsvarigheter i Ryssland. Därför kan inte uteslutas att Ryssland kommer att försöka utverka gentjänster för sitt stöd till Tokajev, exempelvis en nedstängning av kazakiska motsvarigheter till den i Ryssland nu förbjudna medborgarrättsrörelsen Memorials motsvarigheter som är en nagel i ögat på Putin och hans omgivning.
Dessutom måste det vara en fjäder i hatten att göra Armeniens Nikol Pasjinjan och ledare i andra stater inom den Rysslandsledda militärpakten till ”medbrottslingar” i den militära insatsen i Kazakstan. Det gör det svårare för dem att i framtiden själva tacka nej till liknande ”hjälp”.
Kazakstans grannar Kina och Uzbekistan har kommenterat januaridramatiken på olika sätt. Kina erbjöd en kortvarig militär insats av samma slag som Ryssland. Kazakstan avböjde med hänvisning till att landets lagar inte tillät att man tog emot erbjudandet. I nuläget förefaller Kina vara nöjt med att ordningen är återställd. Men det kan också uppfattas som en signal till Ryssland att inte försöka utvidga sin militära roll i Kazakstan. Uzbekistan rådde däremot tidigt grannarna att reda ut sina interna problem utan utländsk inblandning. Sedan talibanernas maktövertagande i Afghanistan hösten 2021 har ryska trevare fått Uzbekistan att tydligt uttala att landet inte har planer på att gå med i den Rysslandsledda försvarsunionen. Shavkat Mirziyoyev har sedan han blev Uzbekistans president för fem år sedan försökt stärka Centralasiens ställning mot stormakterna genom ett närmare samarbete med Kazakstan. Därför är det inte välkommet där om den kazakiske grannens beroende av Ryssland ökar.
Senaste kommentarer