Ryssland tycks ta en kort timeout efter en dryg månad av dyrköpta erövringar i Ukraina. Mycket talar för att man nu koncentrerar sig på de östra och södra delarna av landet liksom vid krigets början 2014. Målet kan då vara att inkludera erövringarna i Ryssland utan föregående fredsförhandlingar.

Få tror i dag på Putins och hans närmastes uttalanden om det som pågår. Redan för några år sedan förekom på olika chattar också besvikna kommentarer från separatistveteraner som deltog i krigets inledning 2014. De kände sig lurade genom att Moskvas utsända lyssnat alltför lite på dem. Nyligen kom till och med Igor Girkin, den ryske tidigare säkerhetsofficeren som i april 2014 tog sin legostyrka från Krim till Donbass, med öppen kritik. Det ryska angreppet har under den gångna månaden genomförts så klumpigt att det ”kan begrava” Ryssland, sa han.

Mycket talar för att den tidigt bortpetade men nu åter nominelle ledaren för separatisterna i Donetsk, Denis Pusjilin, är den som mest trovärdigt beskriver hur kriget kommer att bedrivas under den närmaste tiden. I ett populärt program på rysk TV:s kanal 1 sa han nyligen att offensiven kommer att intensifieras i olika riktningar i Donbass.

Strax innan Ryssland inledde den storskaliga attacken den 24 februari i år hade man erkänt de separatistkontrollerade områdena i Donetsk- och Luhanskregionerna som suveräna stater. Att döma av separatisternas samlade uttalanden under den senaste tiden är förhoppningen att en massiv insats av ryska styrkor ska prioritera att utvidga deras pseudostater. Även om Pusjilin tror att det är möjligt genom en kraftsamling vågar han inte förutspå hur lång tid som krävs. Många bedömare menar att också en sådan här strategi skulle bli både tidsödande och kostsam för Ryssland. Samtidigt ger den Ryssland en möjlighet att avbryta operationen när man finner för gott och inleda förhandlingar om ukrainska landavträdelser.

Men om målet nås är är planen att i stället snabbt anordna en folkomröstning om anslutning till Ryssland bland den lilla skara av människor som då ännu finns kvar det i ödelagda området. Begäran kan därefter skyndsamt bekräftas av det ryska parlamentet – det vill säga på samma sätt som när Ryssland annekterade Krim 2014. Därmed skulle Ryssland över huvud taget inte vara berett att diskutera det erövrade området med Ukraina när det blir dags för verkliga samtal om eldupphör och fredsavtal.

Scenariot förefaller trovärdigt därför att det var så det nu intensifierade kriget inleddes 2014. Parallellt med annekteringen av Krim under februari-mars det året förekom provokationer i Donetsk och Luhansk men också andra städer i östra och södra Ukraina. Frontfigur i Donetsk blev ukrainaren Pavel Gubarev, som många år tidigare anslutit sig till en separatiströrelse och fått militär utbildning i Ryssland. Den 1 mars 2014 lät sig Gubarev vid ett utomhusmöte utropas till ”folkguvernör” innan massan stormade guvernörsadministrationen i Donetsk. Efter ett par dagar greps han av Ukrainas säkerhetstjänst men utväxlades några månader senare mot tillfångatagna ukrainska säkerhetsmän. Gubarev lyckades emellertid aldrig återfå en post inom separatistledningen.

Lägesbild av kriget 31 mars 2022. (Bildkälla: AlJazeera)

I stället blev det hans ställföreträdare Denis Pusjilin som för en kort period fick agera ledare i egenskap av talman i separatiststatens parlament. Han hade tidigare främst sökt sin lycka inom olika affärsprojekt, under åren närmast före 2014 som anställd inom det ökända pyramidspelsprojektet MMM. Mannen bakom det, Sergej Mavrodi, dömdes 2007 i Ryssland till 4 ½ års fängelse för svindeln, men inledde efter avtjänat straff en liknande verksamhet i Ukraina med Pusjilin som anställd. När MMM etablerade sig som parti vid ett fyllnadsval till parlamentet 2013 ställde Pusjilin upp och fick 77 röster.

Den så kallade milis som Gubarev anfört vid stormningen av guvernörsadministrationen i mars 2014 fick i april sällskap av Girkins legostyrka som bestod av både ryssar och ukrainare. Ytterligare grupperingar anslöt sig. Separatisterna har förnekat att rysk militär fanns med från början men har bekräftat att man både fått materiel från och utbildning i Ryssland.

Pusjilins stjärna började dala efter ett par månader när ryska medborgare anlände för att ta över posterna som premiär-, vice premiär- och försvarsminister (Girkin). Från juli samma år finns belägg för deltagande av ryska trupper, till att börja med genom att artilleri från ryskt territorium angrep ukrainska styrkor som avancerade mot separatisterna. Under augusti, alldeles innan det första avtalet om vapenstillestånd slöts, deltog enligt RUSI flera tusen ryska soldater i striderna inne i Ukraina. Inför det andra avtalet i februari 2015 rörde det sig om cirka 10 000. Det vill säga, så många befann sig inne i Ukraina vid ett och samma tillfälle – i själva verket roterades mer än 40 000 ryska soldater så att de uttröttade ukrainska försvararna ofta mötte utvilade motståndare.

Ett streck i räkningen blev att ett malaysiskt passagerarplan med 298 personer ombord den 17 juli 2014 sköts ner av en luftvärnsrobot från det separatistkontrollerade området. Plötsligt fick man bråttom att avveckla den synliga ryska närvaron inom den politiska ledningen. Sedan dess har de politiska ledningsorganen i både Luhansk och Donetsk bemannats av lokala aktivister. Pusjilin har återfått posten som statsöverhuvud i Donetsk sedan 2018. De styrande har dock i hög grad varit beroende av både ryska militära rådgivare på plats och budgetorganen i Moskva. Före den ryska eskalationen i februari i år hade kriget i Donbass krävt mer än 13 000 dödsoffer.

Om planerna på folkomröstningar genomförs i Donetsk och Luhansk blir trovärdigheten låg redan därför att en så stor del av befolkningen nu lever som flyktingar på andra håll i Ukraina eller utomlands. Den omröstning som hölls på Krim i mars 2014 utlystes av en folkvald församling med ungefär samma status som ett landsting. Beslutet där fattades i närvaro av ryska soldater och utan att kvorumgränsen uppnåtts. Enlig det officiella resultatet var valdeltagandet över 95 procent och stödet för anslutning till Ryssland mer än 80 procent. Enligt de valobservatörer vars resultat publicerades (men raderades efter någon dag) av den ryske presidentens råd för mänskliga rättigheter var deltagandet dock under 50 procent och bara drygt hälften av rösterna (vid flottbasen i Sevastopol något mer) var för anslutning till Ryssland.

Naturligtvis är det inte alls säkert att kriget tar den här vändningen även om det uppenbarligen är ett alternativ som finns på bordet. Men även om Ryssland väljer det alternativet är det inte troligt att man retirerar från andra positioner eller slutar att bomba där eftersom det hindrar den ukrainska försvarsmakten att flytta resurser i riktning mot Donbass.