Författare: Torgny Hinnemo

Männen som plundrade Europas fattigaste stat

28 augusti, 2019 /

Varför är det så tyst om landet Moldova?

OK, det är mindre än Jämtland och har lägst BNP per capita i Europa. Men det ligger närmare Sverige än Milano. Och just därför att det är så litet går det inte att på samma sätt som i större stater dölja hur maffia och stormakter intrigerar om politiskt inflytande.

Just nu gömmer sig av allt att döma två nyckelpersoner som försatt landet i en sörja i USA respektive Ryssland.

Ingen har med säkerhet lyckats fastställa hur stor förmögenhet Moldovas mäktigaste man Vlad Plahotniuc förfogat över. I dag tros han sitta i förhör om den saken någonstans i USA. (Bildkälla Wikipedia där inget annat anges.)

Den ene är den i dag 53-årige affärsmannen Vladimir Plahotniuc som 2010 tog över ett av regeringspartierna. När makten fördelades inom koalitionen fick Plahotniucs parti kontrollen över rättssystemet. Med hjälp av detta har han sedan satt det politiska systemet ur spel och tillsammans med sitt hov plundrat sina politiska medtävlare och staten. Trots att Plahotniuc drivit igenom en kritiserad förändring av valsystemet lyckades han dock inte skrapa ihop en majoritetsregering efter parlamentsvalet i februari.

Efter en utdragen kris tillträdde i stället i juni en osannolik koalition av president Igor Dodons Putinvänliga Socialistiska parti (PSRM) och EU-vänliga liberaler. Den 14 juni lämnade Plahotniuc landet några timmar efter att USA:s ambassadör besökt hans partis högkvarter. Han steg på ett privatplan på en del av Chișinăus internationella flygplats där trafiken på hans order sedan många år inte fick kontrolleras av tull och gränspolis. Härifrån lyfte också i riktning mot Turkiet men med okänd slutdestination en av hans handgångna män, Ilan Shor som var nyckelfigur i ett omfattande bankbedrägeri för fem år sedan. Några dagar senare begick Plahotniucs svåger och affärskompanjon Iurii Luncașu självmord. Plahotniuc själv förmodas befinna sig i USA. Den nya liberala premiärministern Maia Sandu hoppas att USA ska lämna ut honom när man är färdig med sina egna utfrågningar.

Fortsätt läsa

Nursultan – en halvhjärtad entreprenör

27 mars, 2019 /

När 79-årsdagen närmar sig har den siste av de ledare som var med om att dela upp Sovjetunionen mellan sig tagit ett steg mot pensionering. Nursultan Nazarbajev har försökt hitta en egen väg för Kazakstan mellan de mäktiga grannarna Ryssland och Kina. Hans inrikespolitiska arv består däremot i att han som många andra postsovjetiska ledare lämnar över en stor del av statens tidigare egendom till släkt och vänner.

Nursultan Nazarbajev var kommunistpartiets ledare innan han 1991 utsågs till Kazakstans president, (foto: www.kremlin.ru)

För något år sedan hade jag anledning att jämföra hur Sjaraf Rasjidov, som var Uzbekistans ledare under 1960- och 1970-talen, beskrivs i olika språkversioner av Wikipedia. Han stärkte på Moskvas bekostnad kontrollen över den egna republiken och kom att spela en roll i centralasiatisk säkerhetspolitik. Eftermälena varierar beroende på hur man i olika länder väger detta mot att han var en lojal kugge i det sovjetiska systemet.
Det är inte otänkbart att omdömena om Nursultan Nazarbajev, som i mitten av mars avgick efter 30 år som Kazakstans högste ledare (29 år som president och dessförinnan generalsekreterare i kommunistpartiet), kommer att vara lika varierade efter ytterligare 30 år.

Autoritära ledare måste alltid kallas just så. Diktatur kan bara bemötas med klarspråk. Men när det är dags att placera in dem i historien måste vi också se dem i ett större sammanhang. Alla människor föds in i epoker och omgivningar som vi inte väljer själva. Rasjidov tillhör en generation som kom att anamma det nya Sovjetsamhället av tacksamhet för att det öppnade skolor och universitet för dem. Nazarbajev var i sin tur den mest idérike bland sovjetrepublikernas ledare när det gällde att förena sitt lands självständighet med bevarade ekonomiska relationer med Ryssland och en stabil säkerhetspolitisk utveckling.

Fortsätt läsa

Nazister slåss för Ukraina men nobbas av väljarna

15 februari, 2019 /

När Viktor Janukovitj 2014 flydde undan protesterna kring torget Majdan var det resultatet av en process som pågått i flera år. Många väljare hade tappat tilltron till att veteranerna Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko och deras partier var kapabla att sätta stopp för den korrupte presidentens maktmissbruk.


Detta är den andra av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Detta gav de två ultranationalistiska partierna Svoboda (Frihet) och Högra sektorn vind i seglen. Vid parlamentsvalet 2012 vann Svoboda 37 av de sammanlagt 450 mandaten i parlamentet. Dessutom kom båda partierna att spela en framträdande roll i de medborgargarden som bildades i framförallt västra och centrala Ukraina när vanlig polis ibland stod passiv och den nationella insatsstyrkan Berkut tog parti för Janukovitj.

Flera medlemmar av de här partierna hade anknytning till nazistiska organisationer. Deras aktivister spelade en framträdande roll under de mest våldsamma konfrontationerna med Berkut i början av 2014. Efter Janukovitjs flykt fick Svoboda fyra ministerposter i den temporära koalitionsregering som snabbt måste reagera på Rysslands annektering av Krim och krigsutbrottet i Donbass.

Vid parlamentsvalet ett halvår senare fick Svoboda dock bara sex mandat och lämnade regeringen. Väljarundersökningar tyder på att partiet helt skulle ställas utanför parlamentet om det vore val i dag. Högra sektorn vann ett mandat 2014 men partiet är numera upplöst. Det parlamentariska stödet för högerextrema partier är för närvarande alltså högre i flera europeiska stater än i Ukraina .

Fortsätt läsa

Ukrainas öst och väst

6 februari, 2019 /

För ett år sen skrev jag här om några myter om Ryssland. Gemensamt för dem var att de varit i svang så länge att de börjat uppfattas som allmänna sanningar. Med de schabloner om Ukraina som förekommer i dagens debatt är det annorlunda. De är yngre än den 27-åriga ukrainska staten och de har sina rötter i Ryssland.

Detta är det första av två inlägg om schabloner i bilden av Ukraina.

Låt oss börja med att titta på hur stort (eller snarare litet) genomslaget för nyheter om Ukraina varit i Sverige under de senaste 15 åren. Kurvorna i diagrammet nedan visar hur ofta de fem landsnamnen Ryssland, Ukraina, Tyskland, Syrien och Egypten förekommit i Googles nyhetsvisningar under de senaste femton åren.

Egypten är ett land i Europas närhet som ofta förekom i vår nyhetsrapportering under 1900-talet. Bidragande orsaker var den känsliga relationen till Israel, rollen som oljeproducent och kontrollen över Suezkanalen. Förspelet till Berlinmurens fall 1989 och följderna för Östeuropa kom att dominera våra medier under ett par årtionden. Med den så kallade arabiska våren hamnade Egypten under 2000-talet åter i rampljuset. Ukraina trängde genom nyhetsbruset bara vid några få tillfällen, som när Ruslana Lyzjytjko vann Eurovision Song Contest 2004 eller under den orangea revolutionen samma år.

Relationen mellan sökningar på fem landsnamn bland Google Nyheter i Sverige 2004 – jan 2019. Det ökande antalet kriser i vårt närområde har som framgår av diagrammet resulterat i att ett enskilt land sällan dominerat nyhetsflödet under de senaste åren. (Diagram: Torgny Hinnemo/Datakälla: Google)
Fortsätt läsa

Om hur svenskar brytt och bryr sig om Uzbekistan

24 januari, 2019 /

Varför ska man bry sig om Uzbekistan? Eller, för resten, vilket land som helst?

Ur en dödsannons i Svenska Dagbladet i maj 1939 (två år efter publiceringen av Golowjanuks bok – se nedan)

Eftersom jag fått frågan några gånger genom åren har jag hunnit fundera. Svaret är ganska enkelt. Varje inbjudan jag fått att föreläsa om Uzbekistan vittnar om hur vi på en rad olika sätt länkas även till länder som ligger långt bort. De som vill veta mera arbetar här hemma med sjukvård, investeringar, utbildning, global säkerhet, flyktingmottagning, miljöfrågor, mänskliga rättigheter och turism.

Just när jag är på väg att lägga upp den här texten på bloggen publicerar Dagens Nyheter ett reportage om bomullsplockning i Uzbekistan. Arbetet har under årtionden utförts av tvångsrekryterade barn och vuxna. Men faktum är att människor i Sverige har brytt sig om Uzbekistan länge. I dag uppmärksammas Uzbekistan också genom en understreckare i Svenska Dagbladet om en svensk rödakorsare som på dagen för hundra år sen mördades av bolsjeviker i Tasjkent.

Fortsätt läsa

Skotten i Kertj en öppen krigsförklaring mot Ukraina

16 december, 2018 /

Nyligen lät Ryssland preja några mindre ukrainska fartyg på väg till hemmahamn norr om Svarta havet. Ett drygt 20-tal besättningsmän fängslades. Sex av dem hade skadats vid beskjutningen. President Putins kommentar till det inträffade ger både Ukraina och omvärlden anledning till oro. Den ryske presidenten beskriver utan omsvep det inträffade som en del av ett krig  mellan Ryssland och Ukraina på två fronter.

Av de 70 miljoner ton spannmål som Ukraina producerat i år skeppas några miljoner ut via hamnen i Berdjansk. Fartygen förväntas avlösa varandra vid terminalen i snabb takt. Efter Rysslands beskjutning av ukrainska patrullbåtar i slutet av november har Togoregistrerade Island Bay med last avsedd för Libanon tvingats att ligga kvar i hamnen för en kostnad tusentals dollar per dygn. Andra rederier tvekar nu om de kan sända in sina fartyg i Azovska sjön vilket också drabbar hamnen i Mariupol. (foto: Torgny Hinnemo) 

Den väpnade konflikten i östra Ukraina har pågått i nästan fem år. Tills nyligen har Ryssland förnekat sin utslagsgivande roll som krigförande part. Nu, när antalet ryska militärer i Donbass kanske är det lägsta under hela perioden, har Vladimir Putin dock utan förbehåll konstaterat att Ukraina och Ryssland befinner sig i krig. Han gjorde det vid en presskonferens 1 december direkt efter G20-mötet i Buenos Aires. Den ryske presidenten svarade då på frågor om de tre ukrainska fartyg som besköts i Kertjsundet den 25 november.

Fortsätt läsa

Kommer svensk och rysk militär att mötas i Ukraina?

7 mars, 2018 /
Genom utfästelsen att verka för en FN-styrka i östra Ukraina har Sverige gett sig in i ett spel på gott och ont. På gott därför att det förmodligen är enda sättet att få slut på kriget i närtid. På ont därför att förutsättningarna är så usla att ett fiasko ligger nära till hands.
Idén är genomförbar bara om man under fortsatta samtal med Ryssland lyckas uppnå ett trendbrott i relationerna med EU och USA.

Diskussioner om svenska FN-fordon ska patrullera i de krigshärjade östra delarna av Ukraina förs nu öppet. (Bilden från försvarsmaktens presstjänst är tagen i Sudan)

I början av mars rapporterade svenska och utländska medier att Sveriges försvarsminister under ett besök i Kiev ”lovat” sända FN-trupp till Ukraina. Att få ett slut på kriget i Donbass, som under fyra år skördat mer än 11.000 offer, med hjälp av en fredsbevarande styrka är en idé som funnits sedan länge. Ständigt har den lagts åt sidan därför att det inte ens skulle gå att samla de viktigaste intressenterna till en diskussion om saken.

När nu Peter Hultqvist offentligt sagt att Sverige är berett att driva frågan om en fredsbevarande styrka är det ingen garanti för att idén blir verklighet. Men det skapar på gott och ont ett tryck på Sverige och några andra länder att nå resultat.

Fortsätt läsa

Desinformation bakom Sovjets uppgång och fall

31 januari, 2018 /

Desinformation är en gammal metod att vinna temporära fördelar som använts av många stater. Med hjälp av bland annat sociala medier lyckades Ryssland för en tid mörklägga en del av sitt militära engagemang i Ukraina.

När osanna uppgifter sprids i stor omfattning uppstår dock osäkerhet och tvivel som lätt slår tillbaka mot avsändaren. Den siste Sovjetledaren Gorbatjovs mål var att bevara och stärka Sovjetunionen genom att befria den från desinformation.

Det här är det sista inlägget i serien om vanliga myter om Ryssland. De tidigare har handlat om att Ryssland är annorlunda, att Putin är populär och om en särskild väg som politisk ideologi.

Idén om desinformation är minst lika gammal som vårt gamla testamente. För mer än 2.500 år sedan varnade profeten Hesekiel för falska profeter och Jeremia skrev ”Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på” (Jeremia 23.16).

Enligt flera författare, t ex Jevgenij Gorbunov i boken ”Stalin i GRU” (Stalin och GRU, d v s militära underrättelsetjänsten) från 2010 var ryska språket först med att använda ordet desinformation. Det förekommer i ett uppdrag 1922 till politbyråmedlemmarna Josef Stalin och Lev Trotskij att upprätta en struktur för desinformation. Fortsätt läsa

Heliga värden på dekis

25 januari, 2018 /
I takt med att allt mer av makten samlats hos Putin själv har bland annat den ekonomiska kompetensen och ett dynamiskt bollande av idéer försvunnit ur rysk politik. I ett försök att entusiasmera väljarna har kretsen runt Putin försökt damma av en gammal förrevolutionär mantra om att Ryssland är utvalt för att gå en alldeles egen ideologisk väg.

Idén om att Ryssland måste gå en egen väg som skiljer sig från Västeuropas är av gammalt datum. Den har getts olika skepnad av intellektuella som 1800-talsförfattaren Fjodor Dostojevskij och de många anhängarna av slavofilismen. Ofta har grundtanken förknippats med autoritära idéer och stöd för ortodoxa traditioner.

Det väckte en viss uppmärksamhet när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju i Dagens Nyheter i april 2016 sa att ”Om västs syn på mänskliga rättigheter utvecklas mot allmän lössläppthet, så bortser de ifrån att det strider mot de fundamentala grunderna i vår kultur, som är baserad på ortodox religion – kristendomen.” Han gjorde det när han värjde sig mot kritiken av Rysslands agerande i Ukraina och den tilltagande repressionen mot regimkritiker i hans eget land. ”Vi kommer inte längre att acceptera att de ekonomiska förbindelserna (med EU) blir offer för ideologi eller geopolitiska överväganden”, fortsatte han med anspelning på västs sanktioner. Fortsätt läsa

Projektet Putin rullar vidare

17 januari, 2018 /

Om ett par månader ställer Vladimir Putin upp i sitt fjärde presidentval.  Det sägs ofta att han är populär men stämmer det?

Betydligt färre ryssar än tidigare säger att de tänker gå till vallokalerna. I ett samhälle med hårt styrda medier är utgången given. Men trots allt är människor uttråkade över att inte ha något alternativ att rösta på.

Senast hölls val i Ryssland i september 2016. Då var knappt en fjärdedel av väljarna övertygade om att inget fusk skulle förekomma. Det innebar att tilltron till valprocessen hade ökat jämfört med tidigare val. Men fortfarande saknade en tredjedel av befolkningen förtroende för valmyndigheterna. Uppgifterna kommer från Rysslands mest ansedda opinionsinstitut, Levada Center.

Den gången röstade man fram ett parlament. Den 18 mars i år är det presidentval i Ryssland. Det är inte säkert att förväntningarna är lika låga den här gången. Fast vid samtliga tidigare presidentval har internationella valobservatörer konstaterat att de ryska funktionärerna inte följt sin egen regelbok, särskilt inte under rösträkningen. År 2000 gjorde man det inte i hälften av vallokalerna därför att man tyckte att reglerna var för krångliga. Slarvet ansågs dock inte påverka valresultatet. 2004 noterade observatörerna från organisationen för europeisk säkerhet OSSE både förfalskade röstlängder och att resultaten av rösträkningen hade manipulerats i ett antal lokaler. Både 2008 och 2012 hade röstsammanräkningen i 30 procent av de lokaler som besökts av observatörer genomförts på ett sätt så att det inte gått att kontrollera att allt gått rätt till. Fortsätt läsa

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng