När människorna i västra Georgien slog ner sina bopålar för flera tusen år sen gjorde de det bokstavligen. På landet runt den lilla staden Senaki står många byggnader fortfarande på stolpar en bit över marken. Vore det inte för dem skulle vi kanske ha förbisett att vi rullar genom en våtmark sex gånger så vid som Tåkern. Sensommarsolen värmer den sista söndagen i oktober. Mellan några kullar passerar vi ett fält med gullris så långt ögat når på båda sidor om vägen. Men när vi vänder åter i natten efter att i en byskola ha följt räkningen av rösterna i presidentvalet ligger dimman tät över den kurviga vägen där en och annan ko vankar fram i mörkret.
Dessförinnan har vi medan solen ännu gav värme hunnit besöka den ännu mindre skolan i Potskho. Ingen enda kommer för att rösta medan vi är där men det är ändå trångt i den lilla röstlokalen. De som får mingla därinne har ackrediterats som observatörer. Andra dröjer i korridoren när det nu samlats så många människor som man kan språkas med. Man frågar om även jag vill ha en knapp i västen. Fortsätt läsa
Senaste kommentarer