Rysslandsdebatten handlade redan under Sovjettiden både om vårt eget försvar och om att vi själva måste anstränga oss att förstå grannlandets intressen. En komplikation var naturligtvis att en diktaturregim i många avseenden inte företräder medborgarnas vilja.
Många ryssar känner starka band till Krim efter att ha semestrat där under Sovjetåren. (foto: Torgny Hinnemo)
När den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov hävde censuren under slutet av 1980- och början av 1990-talet blev denna vilja – eller snarare en mångfald av viljor – synlig. En del av dem kom till uttryck i politiken hos de femton nya stater som ersatte Sovjetunionen från början av 1992. De unga staterna hade ofta olika uppfattningar om historien.
Till det som vi då mest självklart kunde bidra med var att reda ut och sprida kunskap om denna regions historia. Själva behövde vi kunskapen för att fatta rationella beslut. Men seriösa historiker i de forna Sovjetrepublikerna sökte också ofta stöd och uppmuntran från omvärlden för att höja sin prestige inför populistiska historieamatörer i sina egna länder. Under mina resor, särskilt i de asiatiska delarna av de nya staterna, har studenter ofta bett mig om tips om historieböcker om deras egna länder. De litar inte på sina egna läroböcker. Fortsätt läsa
Senaste kommentarer