Ukraina är en instabil stat. Det har även de som inte tidigare känt till landet lärt sig av det senaste halvårets händelser.
President Janukovitj saknade förankring i både verkligheten och bland sina medborgare. De har inte heller så mycket till övers för många andra i den affärselit som blivit politiker för att gynna sig själva. Och även om politikerna har det sämsta anseendet (enligt en opinionsundersökning från Razumkov Centre anser 44 procent av ukrainarna att politiker är genomkorrupta och ytterligare 40 procent att korruptionen bland dem är omfattande) så följer inte långt efter tjänstemän i statsförvaltningen (42 resp 40 procent), domare (40 resp 38 procent) och poliser (37 resp 42 procent).
Fler dödas varje månad i konflikter i Ryssland än i Ukraina.
Utan ledare och institutioner med auktoritet har ukrainarna försökt lösa sina vardagsproblem lokalt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg identifierar de sig oftare med sin region eller hemort än som en del av nationen. Den late betraktaren accepterar då lätt den av ryska nationalister omhuldade tesen att ukrainare egentligen är ett slags ryssar fastän de inte förstår det – och därför bör styras från Moskva. I Ryssland har Putins popularitet, som länge dalat, nu gått i topp eftersom hans maktspråk fått människor där att tro att det ryska samhället är starkare än det ukrainska.
Mot det kan dock ställas följande: I ryska Dagestan och Tjetjenien har under april betydligt fler människor skjutits ihjäl av ryska styrkor än det totala antalet offer för konflikten i östra Ukraina. Fortsätt läsa
Senaste kommentarer